Jag ställde mig upp i kyrkan
Den dagen. Den begravningen. Tiden hade stått stilla från stunden du inte mer fanns här vid min sida. Ett vakum av ansvar, bestyr och administration. Från död till begravningen, vilken lidelse för alla som är kvar men ändå en tröst, att få ha något att göra som var just för dig, för oss alla som älskade dig så.
Det var en sommar med en värme utan dess like. Trots sorgen som skakade och huttrade inom mig, var det solen som vägrade låta mig bli kall. Solen, det var där jag kände din kärlek hålla om mig. Jag vandrade runt på den stora kyrkogården för att välja din och pappas gravplats. Jag minns så väl hur du ofta påpekat att du ville få vila med pappa just där. Men vart? Kyrkogården var så stor. Kvinnan visade runt mig och vi tittade på alla platser som var lediga. Ingen kändes rätt och situationen i sig surrealistisk. Så till slut kom vi fram till sista raden, långt bort från kyrkan och alla gamla gravar. Hon sa “Här brukar det finns får ibland”. Jag sa “Då är det här det ska vara.” Vilket tecken. Mamma som älskade att mata fåren ute på Elvik.
Jag gick till mitten av en länga och vände mig mot solen. “Är det här mamma?” Jag kunde förnimma ditt svar “Ja, kleine. Du väljer alltid så rätt.” Jag valde en plats där jag visste att inga träd skulle skymma, inga skuggor skulle falla, där solen skulle värma er båda. Pappa var fortfarande kvar på jorden men med sina 98 år visste jag att han snart skulle följa efter dig. Kanske var det du som lät honom vara kvar så att jag skulle hålla ihop lite bättre. Han blev kvar hos mig den sommaren. Du lämnande när den precis skulle börja. Pappa lämnade mitt i vintern.
Sorg, sommar och sol.
Du begravdes en sommardag i juni. Jag ställde mig upp på skakiga ben, gick fram till din vita kista, la handen mot dess släta yta för att få vara dig nära och läsa min dikt för dig. Prästen hade förvarnat mig att hon kunde läsa upp den om jag inte skulle orka men min bräckliga röst och darriga kropp kunde inte hindra mig. Idag är jag glad att jag orkade. Det var viktigt för tiden som är nu, att jag fick göra det på mitt sätt, där och då.. så som du alltid uppmuntrade mig att göra.
Mamma, jag saknar dig så…. Om blott för en kort sekund…
Håll mitt hjärta
Du lyssnade så ofta på Björn Skivs när han sjöng Håll mitt hjärta. Det var en favorit. Så min kära vän My Blomqvist Olsberg sjöng den med sin änglaröst för dig och oss alla på begravningen. Då höll du allas våra hjärtan.
Till dig som läser detta och befinner dig mitt i sorgens smärta. Blunda för en stund. Lägg händerna på ditt bröst, mot ditt hjärta. Lyssna på musiken och känn all den kärlek som finns bevarad inom dig, för dig. Den bär du med dig evigt. Sorgen är kärlekens skugga.
