”Hon är avliden”
Tre ord som uttalades inom loppet av en sekund men som varar i min evighet och tiden som är kvar. Jag minns denna dag, den 18 maj för fyra år sedan. Jag vaknade upp på hotellet i Jönköping, himlen var blå och jag väcktes av tre måsar som dansade över himlen och verkade ropade något till mig. Jag kände i samma sekund som jag vaknade, att världen var annorlunda. Det var som om tiden hade saktat in och jag kunde inte känna att den gick. Stillheten och tystnaden i morgonen kändes ovanlig och overklig.
Jag checkade ut från hotellet och promenerade i väg över kullerstenarna ner mot vattnet. Tidig morgon men solen och värmen var redan tilltagande. Ljudet från min lilla koffert som rullade över stenarna väckte säkerligen hela staden. Jag satte mig på en bänk vid vattnet och såg att det var samma måsar som följde efter mig, cirkulerade över mig, runt mig.
Åter igen reflekterade jag över känslan att något var annorlunda. Det kändes som om hela världen hade tagit en paus. Jag tittade på min telefon och hoppades att du skulle vakna snart och höra av dig. Det var inte likt dig att inte ha satt på din telefon. Jag kunde se att mina sista meddelanden från kvällen innan fortfarande inte att var levererade.
Jag gick sakta vidare mot stationen. Tanken var att jag skulle ha åkt hem dagen innan men både tåg och bussar hade ställts in och jag hade därför checkat in på ett hotell där jag kände mig hemma.
Jag hoppar lite i min berättelse. Efter några timmars sökande, telefonsamtal och diverse agerande för att ta reda på vart du var så sitter jag på en fullsatt buss, vi passerar precis avfarten mot Gränna som du älskade så mycket och där vi hade en sista semester med mormor innan hon gick bort. Mobilen ringer. Okänt nummer. Jag andas in och svarar.
Polisen frågar om jag är den jag är. Jag svarar. Jag hör honom berätta något som avslutas med… ”Vi går in i lägenheten och hittar din mamma. Hon är avliden”
Livet stannar. Tiden upphör. Chocken tar över. Allt blir tyst. Hjärtat slår hårt. Jag andas inte ut. Jag andas inte mer. Den sekunden, den stunden, var idag men för fyra år sedan. Den pågår fortfarande.
Min älskade mamma, du hade lämnat jorden. Kanske var det måsarna som berättade det för mig i gryningen. Kanske var det du som viskade i tystnaden när jag vaknade till en ny värld, utan dig och din värld. I dag sitter jag vid graven, planterar blommorna du köpte till din balkong varje sommar. Tiden har stått stilla sedan dess men ändå är jag här, 4 år senare, utan dig. Du finns i tiden. Jag älskar dig. Jag saknar dig.
Till döden förenar oss åter. Men tills dess finns du i mig som är här och nu. Jag blundar och ser dig. Jag lyssnar och hör dig. Jag vilar i din kärlek. Vi var. Vi är.
Mamma, min älskade mamma.
Marina, flickan från havet.
Fortsätt att vila dig tryggt och älskad.
Din stjärna lyser upp varje natt.
”Är du där”?
”Ja, kleine.. jag är här”
